Kontrapunkt

info@musikteoriskolan.se

0708-711 811

Vad är kontrapunkt?

Giovanni Pierluigi da Palestrina

Johann Sebastian Bach

Georg Friedrich Händel

Johann Joseph Fux

Kontrapunkt som kompositionsteknik

 

Kontrapunkt är en benämning på ett antal kompositionstekniker som har det gemensamt att de resulterar i en polyfon sats, alltså en sats med mycket självständiga stämmor. (Ordet 'kontrapunkt' kommer från 1300-talstermen punctus contra punctum, vilken betyder stämma mot stämma.)

 

Under 1400-talet dominerade den s.k. cantus firmus-satsen som byggdes kring en redan existerande melodi vars toner förlängts intill oigenkännlighet. Denna kompositionsteknik övergavs under 1500-talet till förmån för den imitativa polyfonin. Tanken var här att ett visst melodiskt material återkommer i (i princip) alla stämmor och därigenom skapar enhet och sammanhang. Musiken hade dittills varit modal vilket innebar modala skalor (även kallade kyrkotonarter) och en "fritt flödande rytm", således inga regelbundna taktarter.

Detta ändras nu successivt under 1600-talet i riktning mot regelbundna taktarter, dur- och molltonarter som ersätter det modala systemet och ett medvetet ackordtänkande där dominantrelationer och kvintgångar spelar en stor roll. (Ackordbegreppet uppstod först i början av 1600-talet; dessförinnan såg man klanger blott och bart som intervallkombinationer.)

Omkring år 1700 var dur- och molltonaliteten fullt utvecklad (även om en och annan modal specialitet hängde kvar). Kontrapunktteknik användes i stort sett alla typer av musik, bland de mer avancerade formtyperna kan nämnas fuga, kanon och passacagliga, men det fanns många andra. Medan 1500-talets melodibildning utgick från ornamentering av modala formler är 1700-talets melodik i hög grad konstruktiv, d.v.s. utgående från ett fåtal motiv som används som

byggstenar. För ett exempel se bildspelet om J S Bachs Invention nr 1 i C dur.

Kontrapunkt som studieämne

Kompositionsutbildning bedrevs under senmedeltiden ofta som ett skråhantverk med mästare och gesäller. Gesällerna bodde ofta hemma hos mästaren och lärde sig hantverket genom att delta i de dagliga aktiviteterna.

 

En pedagogisk metod i nutida mening dyker upp 1725 med Johann Joseph Fux bok Gradus ad parnassum (Stegen till Parnassen). Det är en steg-för-steg-metodik för att lära elever komponera musik i (vad vi numera kallar) Palestrinastil, alltså den övervintrade vokala polyfona musikstilen från 1500-talet, som framför allt odlades i katolska områden. Fux metod används fortfarande av vissa pedagoger och har även anammats av Heinrich Schenker (mer om honom i samband med beskrivningen av kursinnehållet). Fux lanserade idén om de fem slagen. Eleven skulle först lära sig skriva melodier enligt tydligt specificerade stilnormer med bara helnoter. Dessa melodier skulle sedan kunna fungera som cantus firmi (plural av cantus firmus) alltså givna melodier som utgångspunkt för en flerstämmig sats. När eleven behärskade detta fick denne börja med första slaget, en tvåstämmig sats med bara helnoter. Därefter följande andra slaget: halvnoter mot CF (cantus firmus). Sedan tredje slaget: fjärdedelsnoter mot CF, fjärde slaget: synkoperade helnoter (= överbundna halvnoter) mot CF samt slutligen femte slaget: fria notvärden mot CF.

 

Efter att ha skrivit sig igenom de tvåstämmiga grundövningarna följde sedan samma saker i trestämmig sats, sedan fyrstämmig sats. Först därefter ansågs eleven mogen att skriva fri sats, d.v.s. utan CF. Metoden kan jämföras med grammatikträning utan talövningar, den blir lite torr.

 

Undervisning i senbarockens kontrapunktiska musik har dock ingen större nytta av Fux metod, som huvudsakligen är anpassad till 1500-talets vokalpolyfoni. Under senare delen av 1900-talet låg undervisningens fokus på två tonsättare, Giovanni Pierluigi da Palestrina och Johann Sebastian Bach. Idag har man breddat perspektivet till 1500-talet i stort och första hälften av 1700-talet i stort, vilket naturligtvis medför studium av fler tonsättare.

 

Varför ska då musikstuderande lägga ner åtskillig tid och kraft på att lära sig att skriva fugor? Om utbildningen håller hög kvalitet så får eleven en avsevärd hantverkskunskap vilken är till nytta i många sammanhang, både för kompositörer, utövande musiker och forskare. (Meningen är ju inte att öka produktionen av fugor.)